Högskolan Gävle/Sandviken
Ulla Back Olsson
E-post
1999-05-25

Handledare Håkan Liby


En färgstark kvinna
och hennes känsla för hembygden


Carin Wall och Skår Arvid Olsson

Carin Wall och Skår Arvid Olsson


Etnologi med textil
inriktning 20 p
uppsats 3 p


Inledning


Den lilla byn Särna i norra Dalarna är en skogstrakt, där invånarna har levt på jordbruk och skogsbruk ända in på 1970-talet. I detta bondesamhälle var den vanligaste vägen efter folkskolan att männen började arbeta i skogen och kvinnorna fick ta efter mors arbete i hemmet och ladugården. Efter några år kanske den unga kvinnan fick någon "plats" som piga och började arbeta utanför hemmet. När hon sedan gifte sig blev hon skogsarbetarhustru och hade i många fall ett strävsamt liv framför sig.
Tjern Karin Eriksson föddes i denna by 1922. Invånarantalet var då ca 1.700 (att jämföras med ca 1.300 idag). Mitt syfte är att försöka beskriva hennes personlighet och livsprojekt för jag anser att hon var en ovanlig kvinna i denna samhällsmiljö.
Frågeställningen har varit vilka projekt som engagerat henne.

Material

Carins dotter, Inga, har varit till stor hjälp och det är genom henne jag fått tillgång till det omfattande materialet som består av ca 15 pärmar med brev, tidningsartiklar, insändare och anteckningar. Dessutom finns ett stort släktforskningsarbete, ett utkast till en bok på 21 kapitel (hittills funna) som Carin tänkte få förlagd och ett färdigt bygdespel skrivet av Carin om Hülphers besök i Särna på sin Dalaresa.
Under ca 10 år arbetade Carin med att försöka ta reda på om de rutiga livkjolarna, som var vanliga på 1800-talet, var gamla skotska klanmönster som hade bevarats här i Särna sedan 1700-talet. Från början tänkte jag endast inrikta mig på den delen. Men efter hand tog intresset för kvinnan bakom allt detta arbete överhanden. Avgränsningen har då blivit, en enskild kvinnas projekt.

Källkritik

Min strävan har varit att återge fakta och vara så saklig som möjligt.Vad jag skulle önska är mer tid till genomgång och bearbetning av materialet som bara tycks svälla, ju mer av dödsboet som Inga tar hem och att jag kunde fråga Carin själv om hennes tankar och mening med de olika projekten som hon engagerat sig i. Men det är inte möjligt då hon gick bort i augusti 1998. Det är heller inte möjligt för hennes dotter att svara på den frågan. Det ligger i uppsatsens syfte, anser jag, att försöka ge svar på den frågan, vad som kan ha varit hennes drivkraft. För det är en viljestark kvinna med självförtroende nog att inte ge sig när hon stött på motstånd och det har hon gjort fler än en gång. Tolkningen får bli något av en gissning.

Presentation av undersökningen
Ungdomsåren och utbildningen

Som jag redan nämnt föddes Tjern Karin Eriksson 1922. Hon var äldst i en syskonskara på fyra barn, hon hade två bröder och en syster.
Hennes far, Harald, som från början var skogsarbetare utbildade sig till elektriker i Västerås och öppnade egen elfirma i Särna. Han led av hösnuva och kunde följdaktligen inte bedriva jordbruk. En slutledning som jag dragit var att han, på grund av hösnuva, kände sig tvingad att försöka skaffa sig en annan sysselsättning än den som var traditionell.
Efter 6-årig folkskola och fortsättningsskola i "Jordbruk och skogsbruk" arbetade Karin i faderns elaffär. Harald ville att hans barn skulle få en sysselsättning i hans företag. För att detta skulle bli möjligt, måste de skaffa sig utbildning för att få elbehörighet. Vid 19 års ålder for Karin till Västerås och utbildade sig till elingenjör vid Statens elektrotekniska fackskola. Hon var den enda kvinnan av 40 elever.
Därefter fick hon anställning vid Asea Ludvikaverken beräkningsavd. för transformatorer, där hon arbetade i nästan 3 år.
Det var vid den här tiden som idén om de rutiga dräkttygerna dök upp för första gången. Carin har själv skrivit följande:
Forskningsresanden fick se kvinnorna bära
dräkter med skotska mönster som varit
förbjudna sedan 1747.
Kvinnor i skotska mönste
"Upprinnelsen till mina forskningar är en besynnerlig historia, som en polsk arbetskamrat berättade för många år sedan. Jag skulle gärna vilja ha tag på den tryckta källan till berättelsen. Polacken berättade att han läst följande: I slutet av 1750-talet kom en forskningresande (Abraham Hülphers) till en församling i en isolerad bergstrakt. På söndagen, när menigheten började samlas för gudstjänst fick han till sin förskräckelse se kvinnorna bära dräkter med skotska mönster, som varit förbjudna sedan 1747. Mönstren var politiska rebusar ur vilka han kunde utläsa hemska saker om mord på ambassadörer och att Malcolm Sinclair bragts om livet. När en kvinna rörde på armen på ett visst sätt, blottades en rand i livet, som var ännu ruskigare än de andra. En kvinna som gick fram till altaret för att ta nattvarden, bar en dräkt, som berättade att Karl XII var död, att Armfeldts armé frusit ihjäl i Jämtlandsfjällen, och att den svenska krigshären förblött på slagfälten i Turkiet och annorstädes. Häpen frågade han en inföding varifrån kvinnorna fått dräkterna. Dem har kyrkoherden vävt, blev svaret, och alla prisade prästen för de vackra, varma och praktiska kläderna."
Men det skulle dröja ytterligare några årtionden innan Karin arbetade vidare med den idén. Åren 1947 - 1949 arbetade hon i sin fars elaffär igen.
Men längtan bort från landsbygden gjorde att Karin for till Linköping för en anställning vid AB Svenska transformatorfabriken.
Var det möjligen så att hon har fått en syn på sin hembygd med nya referensramar, som Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver om i boken ”Kulturanalys”, som gjorde att storstaden lockade mera än hembygden? Hon hade ju en gång lämnat den kända trakten för en främmande värld för att studera. ”Att passera från ett territorium till ett annat innebär en kulturell omställning” som Ehn och Löfgren också skriver. Livet i byn kanske kändes trångt? Det är exempel på frågor som jag aldrig får ett exakt svar på.
Åren 1951 - 52 arbetade hon sista omgången hemma hos sin far i Särna. Efter en radarkurs hos TBV hade hon sedan anställning vid Kungliga Flygförvaltningen, Försökscentralen, som senare blev Förvarets Materialverk, som tekniskt biträde. Där var hon sedan anställd till pensioneringen vid 66 års ålder. Hon vidareutbildade sig, bl a tog hon en 10 poängs kurs i datakunskap när hon var 63 år.
Hon har även, enligt dottern Inga, läst konsthistoria för Aron Borelius.

Familjebildning

1953 gifter sig Karin med hantverkaren Elis Wall från Linghem, Linköping och blir fru Carin Wall. Carin sa senare i livet, enl. dottern, att hon hellre kallade sig ”fru Wall” än ”ing. Wall”. För med hennes utseende, var det större sensation att hon blivit fru än att ha blivit ingenjör(!) Men egentligen handlade det om hennes förakt för ”titelsjukan”.
Två år senare föds deras dotter Inga. När hon var sex veckor gick Carin ut i förvärvslivet igen. Hushållet skaffade sig en piga som fick sköta om barnet, så att föräldrarna kunde jobba. Men när Inga var 4 år bestämde sig Elis och Carin för att den som tjänade mest skulle arbeta och den andre skulle stanna hemma med Inga. Pappan stannade då hemma med barnet och hade middagen färdig när mamman kom hem från arbetet. Året var 1960.
Efter några år började pappan arbeta utanför hemmet igen men på villkoret att det skulle vara på tider som passade så han kunde vara hemma när Inga kom från skolan.

Jämställdhetsengagemang

Som kvinnlig elingenjör var Carin inte blind för orättvisorna mellen kvinnor och män vad det gällde löner och anställningsvillkor. Det fick hon inte minst erfara när hon sökte nya jobb. Trots högre meriter, var det män som fick jobben. Carin protesterade vid flera tillfällen, till högre och högre instans. Men det var innan jämställdhetslagarna, så hon fick ge sig.
I Carins arkiv finns ett handskrivet dokument, ej daterat men troligen skrivet ca 1950, på 10 sidor, där Carin har funderingar kring kvinnans situation: ”Man hör ofta kvinnorna beskyllas för bristande intresse för tekniken. Antagligen äro dessa beskyllningar inte alldeles omotiverade, men ofta beror likgiltigheten på felaktig uppfostran. Flickorna få under uppväxten inpräntat i sig att de äro ”bara jäntor” och lära sig av sina mödrar att se ned på sitt eget kön.”
Carin menar i sina funderingar att kvinnorna underskattas i frågan om teknisk kompetens. ”Den största yrkesgruppen i vårt land är husmödrarna” och hon frågar sig varför de ska ska slita ut sig på manuellt arbete som skulle kunna överflyttas på maskiner. ”Praktiskt taget alla hemmets arbetsproblem äro redan lösta på maskinell väg” - alla utom frågan hur genomsnittshemmen ska få råd med dem.”Om männen fick inblick i hushållsarbetets mysterier kanske de skulle upptäcka vilka vinster det skulle innebära med en eller annan finurligt utnyttjad maskin.” Eftersom det oftast är männen som är hushållets försörjare skulle de bli mera hågade att satsa pengar på arbetsbesparande hushållsmaskiner.

Politiskt engagemang

I mitten på 1970-talet ville hon engagera sig i kyrkopolitiken. Istället för att gå med i ett politiskt parti, såg Carin till att få de erfoderliga rösterna genom att hennes grannar och hennes man röstade på henne så att hon kunde bilda ett eget parti: ”Törnevalla i tiden”. Hon blev på så vis invald i Kyrkofullmäktige, där hon satt i tre perioder. Som motivation när en journalist frågade henne varför hon var aktiv kyrkopolitiker svarade hon: ”Jag har alltid fört ett Herrans liv, fast jag inte går i kyrkan så ofta”.
I början på 1980-talet skulle Särna få ett nytt hyreshus, mitt i byn på torget. Carins fars affärsfastighet skulle inte längre komma att synas från torget. Carin ordnade fullmakt att i sin fars namn uppvakta Bostadsdepartementet och Länsstyrelsen i frågan och protestera mot kommunens beslut om byggnation. En livlig debatt i lokaltidningarna, där de politiska färgerna florerade, blev också följden av detta. Carin var en av de flitigaste skribenterna. Även efter att hyreshuset stod på plats fortsatte Carin att protestera och påpekar i en tidningsartikel att ”det finns husflyttningsfirmor, som specialiserat sig på att flytta stora hus” och att ”det vore en idé att begära en offert för Särna”.

Dräktforskning

Under 1970- och 80-talen tog hon upp detta med livkjolen igen. Hon ärvde ett gammalt kjolliv efter sin mor som var rutigt, som fick bli en utgångspunkt i hennes arbete. Hon mindes vad hennes arbetskamrat hade berättat och började forska. Det mesta av materialet som jag har haft tillgång till handlar om de rutiga tygerna. Här kan man ana den envishet och viljestyrka som Carin besitter. Hon ville någonstans få detta bekräftat, att det fanns en koppling mellan Särna och Skottland med ledning av tygerna.
Min tid har varit för knapp för att ta reda på fakta, så därför fick jag flytta fokus och ställa in det på Carin istället för dessa teorier.
Dräktfrågan vållar splittring och förbittring bland dräktintresserade i hela Dalarna
Klicka på bilden för att se den i större format.
Falu-Kuriren 28 april 1982
Carin tog alla tillfällen i akt att föra ut sina teorier, t ex i tidningar och genom att erbjuda sig att hålla föredrag i olika sammanhang.
Vid den här tiden uppstod en strid mellan Carin å ena sidan och Hembygdsföreningen i Särna å den andra angående vilken dräkt som skulle gälla för vår sockendräkt. Jag minns själv ett stormöte i skolan där folk var antingen för eller emot Carin och hennes rutiga tyger. Mest, vill jag minnas, att de var emot.

Carin knöt viktiga kontakter i Skottland. Via intendent Gudrun Joyce på Tartanmuseet i Skottland fick Carin en artikel publicerad i tidskriften "Tartans", där hon får presentera sina teorier. En annan artikel i tidskriften "Tartans", 1980, angående Carins fynd lyder: "....Dr Ingrid Bergman på Nordiska Museet har sagt att dessa mönster är enbart vanliga svenska folkvävnader. Men de komplicerade mönstren som synts på färgfotografier bevisar att en mera teknisk undersökning vore värdefull med hjälp av Föreningens resurser". Detta berättar Gudrun Joyce, på museet i Skottland, om i ett brev.
Överhuvudtaget bemöttes Carin enbart av misstro bland experterna i Sverige, medan muséets folk i Skottland var intresserade och ville veta mera om hennes forskning. I en artikel i tidningen Dalabygden, som intervjuat Gudrun Joyce, står följande: "När dr Mac Donald (Tartanmuseets chef) undersökte de skotskrutiga tygerna (som Carin hade med sig när hon var på besök i Skottland) som bevisligen vävts under drygt två sekler i Särna, konstaterade han att främst trådantalet i mönstren stämde exakt med 1700-talets tartan-tyger. -Så mycket är ställt utom alla tvivel att dessa tyger bygger på en grund som kommer från Skottland, förklarar Gudrun Joyce". " Påståendet från svensk dräktexpertis att de skotskrutiga mönstren skulle härröra från importerade "köpetyger" avfärdas som nonsens. Textilimport från Skottland och England har samband med 1800-talets industriella genombrott och i Särna vävdes tygerna bevisligen redan på 1700-talet".
Detta är ett litet urval av allt Carin Wall engagerade sig i. Cirkeln är nu sluten, Carin är begravd i sina farföräldrars grav här i Särna.

Carin, tillsammans med goda vännen, vävexperten Svea Pettersson, Handskestad, Linghem på sitt första besök hos Gudrun Joyce i Comrie, Skottland
Carin och Svea Pettersson i Skottland

Slutsats

Trots att Carin flyttade från sina hemtrakter, blev hon ändå den trogen på ett sätt. Hon ville bidra till bygdens historieskrivning genom sina arbeten med släktforskning och dräktforskningen. En av hennes bröder, som jag pratat med, tror att det var kärleken till sin hembygd och hemkänslan som var en del av hennes drivkraft.
Enl. Ehn /Löfgren var könens polaritet i bondesamhället i hög grad organiserad kring produktionen. Ett utvecklat symbolsystem av trosföreställningar, ritualer, traditioner och tabueringar definierade manliga och kvinnliga egenskaper och kompetensområden. Var det detta som Carin hade fått upp ögonen för och inte ville finna sig i, sökte sig därför bort istället för att stanna hemma och arbeta i faderns affär? Byns samhällsmiljö hade andra föreställningar om livets mål och mening än dem Carin hade upptäckt.
Man kan också, enl. Ehn / Löfgren, få insikter om underförstådda regler och kategoriseringar genom att studera status-byten och personer som befinner sig på gränsen mellan olika kulturella system som hemma-pappor, karriärkvinnor och människor som flyttar till storstan från landet. Detta tycks ju också stämma in på Carin och Elis.
Vad hände med dottern Inga då? Jo, hon blev bilmekaniker och fick två söner med sjuksköterskan Sten.

Sammanfattning

Det här blev en kort berättelse om en ovanlig kvinna. Ovanlig för att hon levde ett så annorlunda liv än det som var det vanliga för kvinnorna i denna bondemiljö som var unga första hälften av detta sekel. Jag har försökt återge Carin Walls utbildningsväg, familjebildning och några av hennes livsprojekt. Slutsatsen,med hjälp av några tryckta källor, får endast bli antaganden och gissningar. I vissa fall har det endast bildats nya frågor.

Carin var mycket stolt över den guldmedalj för "Nit och redlighet i rikets tjänst", som hon tilldelades före sin pensionering, som enda kvinna bland tiotalet män.
Carin Wall

Källor och litteratur:

Tryckta : Ehn Billy / Löfgren Orvar "Kulturanalys"
Hülphers Abraham "Hülphers Dalaresa 1757"

Otryckta: Carin Walls egna anteckningar, brev och tidningsartiklar

Informanter: Inga Wall och en av Carins bröder.



Till huvudsidan.

Andra länkar:

Högskolan Gävle/Sandviken

Tartanregister, Skottland

Producerat av Sten Hallin, SAGH
©1999 SAGH