Ur diverse litteratur.


Linnés Dalaresa 1734 verkar inte ha gått förbi Fulufjället, Njupeskär eller Stenvallen.
Hülpers Dalaresa 1757 nämner bara Njupeskär i förbifarten.
Vandring genom Dalarne 1829: Otto Sebastian von Unge: Han kommer till Mörkret från Särna via Grönsåsen. Ger en entusiastisk beskrivning av fallet och konstaterar att:" Vid Stens fäbodvall vänder man sig ännu en gång tillbaka och ser bland skogstopparne det höga fallet, som i sammanbundna festoner sköljer den vid verldens skapelse lagda stenmuren."
Författarens sednare Dalaresa 1833: Otto Sebastian von Unge: Inte längre norrut än Älvdalen

Svenska turistföreningens årsskrift 1891, Magn Engzelius: Njupesäkrs vattenfall, sid 43:
"Från `Trollsjöremmet´ erhålla vi en ny anblick af Njupeskär med sin hvita brudsjöja viftande för vinden. Vi äro nu strax framme vid Stenvallen (en dryg mil från Bergsvallen). Efter en kort rast begifva vi oss åter åstad, hållande gångstigen åt höger, utför den temligen branta dalsänkningen ned till den 1890 byggda präktiga ridbron öfver Fuluälven.".......
sid 47 " Sedan vi nedskrifvit våra namn i en liten anteckningsbok, å hvars permar en van hand aftecknat den lilla vackra vy vi från vårt fönster hafva öfver Njupsjön, vandrade vi åter på hemvägen. Vid ankomsten till Stenvallen följa vi v. Unges exempel, i det vi vända oss om för att ännu en gång öfver skogstopparne betrakta det höga fallet, `som i sammanbundna festoner sköljer den vid verldens skapelse lagda stenmuren´ och vi anlända utan uppehåll i god tid på qvällen åter till Särnabyn, nöjda att hafva sett detta `nordens Niagara´, som, enligt ofvan anförda författare, `är mera värdt att se, än alla dessa fester, vid hvilka menniskorna leka barn´".

Svenska turistföreningens årsskrift 1891, G. C: Från Mora strand till Dovre, sid 51:
"Från Siksjövallen går vägen öfver en mindre skogshöjd, därefter på en bro öfver Lemån, samt fortsätter sedan i S.V. fram till Stenvallen (16 km). I närheten af Lemån passerar man 16:e parallelen. Strax innan man når Stenvallen, går man öfver basen, för att i själfva Stenvallen uppnå 17:e parallelen."

Svenska turistföreningens årsskrift 1891, årsberättelse sid 147:
"Dessutom hafva utförts eller lämnats bidrag till fullbordandet af för turisttrafiken vigtiga väganläggningar. Så har ridvägen mellan Heden och Njupeskärs vattenfall i Dalarne fullbordats, delvis på föreningens bekostnad."

Svenska turistföreningens årsskrift 1892, Carlan: Genom Dalarne in i Norge, sid 103:
"Min första längre utflykt från Särnabyn gällde Sveriges högsta vattenfall Njupeskär. Sex man högt rodde vi till Hedens by (11 km) och gingo sedan den 22 km långa vägen till Mörkret - en roande och äfventyrlig färd, ofta på smala spänger öfver kärr och myrar. I Stenvallen rastade vi. Där fingo vi en stor präktig filmjölksbytta ut till oss i gröngräset, jämte 6 träskedar och åto oss mätta därur i största endräkt och munterhet. En sådan lyx som tallrikar fanns icke! Följande den alltjämt väl bläckade vägen fortsatte vi sedan till gården Mörkret vackert belägen vid Njupsjön."

Svenska turistföreningens årsskrift 1893, A.T. : Strapatser och ströftåg i en svensk provins, sid 143:
"Vår färd till Njupeskär och sedan Västerdalarne ned ända till Lima var så godt som en oafbruten kedja af besvärligheter och motigheter. Den stackars F. hade under denna tragiska vandring ingen annan glädje än, när han någon gång med en tolfskilling lyckades tubba vägvisaren att bära hans ränsel. Till Njupeskär bar vägen backe upp och backe ned. L. och jag kunde endast med möda följa vägvisaren, som durkade af som en kapplöpningshäst trots upprepade tillsägelser att moderera farten. F. kom efter, arg och upphettad."

Svenska turistföreningens årsskrift 1902, Till rundresan Älfdalen - Särna- Städjan -Heden -Njupeskär..... Sid 257:
"En kort beskrifning af skogsvägen Heden - Njupeskär - Husvallsgölen torde därför vara på sin plats. Vägen från Heden till Njupeskär, hvilken för några år sedan förbättrades medelst anslag från Svenska Turistföreningen, är mycket god klövjeväg med breda bekväma spångar på alla myrar samt broar öfver åarna och öfver Fuluälfven. På några ställen är den dock villsam, hvarför ingen bör gå den utan att medföra karta. Jägmästaren Wilhelm Petterssons karta öfver Särna socken och Idre kapellag, den enda som finnes är mycket god och korrekt. Turister, som från Heden besöka Njupeskär, bör kunna taga logis antingen i Stenvallen eller i Mörkret. Den som icke ämnar gå till fallet samma dag, gör bäst i att stanna i första gården, Stenvallen, om där finnes folk. Man kan nämligen riskera att icke träffa någon hemma vid nästa gård, Mörkret, emedan folket där brukar under somrarna vistas vid den en halftimmes väg söderut belägna fäboden Stormora. I Mörkret är emellertid bekvämare, emedan andra våningen i en af de två gårdarna där är inredd till småskola med en liten kammare för lärarinnan, som dock icke vistas där sommartid. I denna kammare finnas två sängar, och turistboken är äfven här förvarad."
("gården Stenvallen" antyder väl att det var åretruntboende där. Tydligen var inte storstugan med två gästrum färdiginredd vid författarens senaste besök vid Stenvallen)

Svenska turistföreningens årsskrift 1908, Karl Erik Forslund: En fjälltur om sommaren, sid 29:
"Så nå vi Mörkret men fortsätta till Stenvallen. Präktig gård, två gästkammare en trappa upp - tapetserade med Aftonbladets halfveckoupplaga och Triumf, de mest brukade tapetsorterna uppe i skogsbygderna, och prydda med oljefärgsporträtt af tyska Kejsarparet och andra dylika - men också med Edelfelts Drottning Blanka och Zorns Braskulla i jultidninsreproduktioner - en begynnelse till oljetrycksstorheternas detronisering, som man får hoppas snart skall bli full verklighet! Där åter en njutning: heta svettiga kroppars öfversköljning med brunnsvatten och solbad mot en stugvägg - och hela Fulufjällets snöfläckiga sträckning midt framför och fjälluften omkring!"
("präktig gård", vid Forslunds besök 1907 var tydligen vandrarhemmet klart...)

Svenska turistföreningens årsskrift 1913, A. Sylvén, Kåtan vid Njupeskärs vattenfall, sid 344:
"Allt nog, visst är att Njupeskärs vattenfall förtjänar att beses! Svenska Turistföreningen har också här - liksom på många andra ställen i vårt land - bidragit till att för turisten underlätta ett besök på stället. Bland annat har Föreningen sedan ett flertal år tillbaka kraftigt bidragit till spångning och bläckning af den s.k. turistvägen från Hedens 1 mil från Särna belägna by, vidare har i byn Mörkret föranstaltats om upplysning åt den besökande turisten hos hemmansägaren O. Olsson - hvarjämte där en turistbok finnes placerad......."

Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Emil Herlenius: En intressant väg från Dalarna öfver Norge till Värmland, sid 355:
"Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, börjar att alltmer tilldraga sig turisternas uppmärksamhet, och i sommar har det också blifvit bra sörjdt för deras bekvämlighet genom den lilla turisthydda, som vid midsommartiden blifvit färdig. Min kamrat och jag lära ha varit de första, som tagit den i anspråk, och för oss blef den en välkommen tillflyktsort, då vi ville undvika knotten, som just vid den tiden var ovanligt intensiv. Vi hade tänkt att från Njupeskär bege oss utefter Fuluälfven ned till Fulunäs och därifrån in i Norge, men i Särna-Heden fästes vår uppmärksamhet på en annan väg, som hittills varit alltför litet känd och anlitad af turisterna, men som är värd all uppmärksamhet. Från vägmärket vid Njupeskär kan man nämligen fortsätta vägen öfver Fulufjället till Norge."

Karl Erik Forslund: Fulufjäll och Transtrand Del II Västerdalälven bok 1, 1924. Sid 15:
"Äntligen skymtar bron vid Mörkret, och där kommer från nordöst en stig från Stenvallens säter högt på berget, där man har Fulu fjälls långa raka mur inför sig över skogen, Med Njupeskärs lodräta smala silversnodd - samt från öster nya landsvägen från Särna kyrkoby, omkring 2 1/2 mil lång; en ödslig väg genom skog och över myr, som ej berör någon bygd, endast ett fäbodstäle Nysätern (till Heden), där det finns en märklig stuga, byggd av ett enda träd (nu egd av Korsnäsbolaget): alla 4 väggarna äro timrade av kluvna stockar från en enda tall."
Forslund skriver om Njupeskär "omskrivet otaliga gånger sedan ett par hundra år, en bland landets främsta vallfartsorter för naturskildrare och turister. Så skriver Särnapastorn Gudmund Floræus på 1680-talet Outur Rödsiön rinner en bäck eller Älf och kallas Nuupån; derest denne lille elfwen rinner ut för fiellet, är et fast fasligt fall, och kallas Nuupskär. Hans efterträdare P.A. Machlin kallar Nuupskär en graf hwilken är så fasligh at ingen ofwan effter henne besee kan; en man som gjort den hade blifwit af förskräckelse lijka såsom död, af fugtigheten bortförd och aldrig igenfunnen! Även Hülphers nämner Nupskär, O236 alnar högt (han kallar Fulubågan Fulu-bögd) Enligt von Unge (1829) heter fallet Njupskåra på Sernamålet och är ensamt värdt en resa; nerifrån såg han dess smala vattenstrimma komma som en blixt emot sig utför klippan och såg den djerfve luftspringaren göra ett saltomortale utför fjellväggen af 70 famnars höjd. Han ger både en frisk beskrivning i ord och en ståtlig teckning av fallet, som han sist såg från Stens fäbodvall ibland skogstopparne, där det i sammanbundna festoner sköljer den vid världens skapelse laggda stenmuren.

(Har ännu inte fått tag på Floræus, Machlin och diverse andra intressanta skrifter men biblioteket jobbar på det!!)