Hemvägen - Postvägen - Turistvägen
Vägen från Särna till Mörkret - Gördalen

Under 1800-talet fanns det gott om vägar=stigar i skogarna kring Fulufjället. Sommartid gick man efter bläckade stigar, vintertid flyttades vägarna, de drogs helst över myrar och sjöar där det var slätt.
Man gick till fots vart man än skulle, på vintern åkte man skidor. Varor som man var tvungen att frakta under barmarksperioden bar man på ryggen, klövjade på häst eller drog på släpa efter häst. Helst skötte man tyngre frakter med häst och släde vintertid, tex förnödenheter till fäbodar som kördes ut på vinterföret fast de inte behövdes förrän flera månader senare.
Klövjevägar röjdes till en bredd på 9fot = ca 2,7 meter så att två hästar med fullt klövjelass kunde mötas.

Gördalen befolkades midsommaren 1800.
Under byns första halvsekel var befolkningen så pass fåtalig och levnadsvanorna så primitiva att det knappast fanns något behov av reguljär förbindelse med Särna, 4 mil bort. De varor man behövde, främst salt och mjöl, fick man från norska sidan, det var bara en mil till Skaaret.
Posten hämtade man vid besök hos släkten på Särnaheden eller vid kyrkobesök.
De flesta vuxna fraktade någon gång fönödenheter från Särna över fjället till Gördalen. En del fraktade mera än andra. Jo Halvarsson, född 1862, kallades för "Allas vår klövjehäst". Han bar otaliga 50-kilos mjölsäckar från Skaaret och bördor av produkter, som getost och smör, för försäljning till Särna.
I Mörkret fanns fäbodar tillhörande gårdar på Särnaheden. På hösten 1846 slog sig den förste nybyggaren, Skår Ole Persson, ner i Mörkret. Han och hans Karin lånade en fäbodstuga att bo i första vintern.

Gördalsborna och Mörkerborna kallade helt naturligt vägen till Särnaheden för "Hemvägen". Sommartid färdades man enklast på sjön från Särna till Särnaheden, det tog ungefär två timmar. Sedan fick man gå resten. På vintern var det givetvis skidor som gällde hela vägen. Om man inte hade tillgång till häst och kälke eller släde.
Stigen gick från Särnaheden via Bergsvallen, Siksjövallen till Stenvallen, vidare till Hållbygget och Mörkret.
Vidare från Mörkret kunde man gå över fjället direkt till Gördalen eller olika varianter via Tjärnvallen - Storbäcken - Lillådalen - Gördalen beroende på årstid och eventuella ärenden i gårdarna kring fjället.

Man fick släpa, klövja eller bära eller köra med kälke, det var aldrig någon riktig körväg Särnaheden - Mörkret.

Svenska Turistföreningen, STF, bildades 1885 av en grupp geologistuderande i Uppsala. Mottot var "Känn ditt land" och ändamålet "att främja svensk turism och sprida kännedom om land och folk". Föreningen blev pionjärer inom svensk turism och växte snabbt till en folkrörelse inom natur- och kulturturism.
Dragningen av stambanan i norra Sverige i slutet på 1800-talet hade stor betydelse för fjällturismen, där STF lade grunden till sin verksamhet. I början på 1900-talet ökade medlemsantalet kraftigt, i fjällvärlden rösades de första lederna, stugor byggdes och de första skolresorna organiserades.

Turisterna började komma till Njupeskär redan under slutet av1880-talet. Kring 1890 märkte STF upp Turistvägen Särnaheden - Njupeskär.
1890 byggdes en präktig ridbro över Fulan.
I STFs årsbok från 1902 står det: "Mycket god klövjeväg med breda och bekväma spångar på alla myrar samt broar över åarna och över Fuluälven."
Turistvägen var då namnet.

På ett möte 1896 beslöts att ansöka om kommunalt bidrag till postgång mellan Särna och Gördalen.
Till slut anslogs 5,- per tur till 3 turer per månad.
Postvägen blev det ju då.

Olaf Jensen från Gördalen skötte postgången till Gördalen i totalt 30 år.

Han hämtade posten på Särnaheden, sommartid till fots, vintertid på skidor.
Första dagen gick han från Gördalen - Storbäcken eller Mörkret. Där övernattade han.
Andra dagen gick han vidare till Särnaheden.
Ofta fick han göra en avstickare till Särna för att handla eller uträtta andra ärenden till någon.
Tredje dagen tog han sin postsäck, som kunde väga upp till 30 kg, på ryggen och lämnade Särnaheden och vandrade/skidade tillbaka till Mörkret eller Storbäcken. Efter övernattning stretade han vidare för att fjärde dagens kväll vara framme i Gördalen.
För varje sådan tur hade han alltså 5 kronor.

Postturerna var mycket strapatsrika, särskilt vintertid.
När det var djup snö kunde ibland någon följa med från gårdarna han passerade och spåra en bit. Men största delen fick han nog spåra själv. När det var riktigt kallt var det problem att skydda sig själv och karbidlampan.
När det var yrsnö blev det ju svårt att hålla sig på leden och inte gå vilse. det blev bättre när han så småningom skaffade en häst, den hittade vägen, men turerna var ju väldigt krävande även för hästen.
Vid djup snö hade hästen trygor/snöskor. Olaf gick bredvid för att inte anstränga hästen onödigt mycket.
Ibland använde han två hästar, bytte häst i Mörkret, Olaf var det inte lika noga med, han fick gå hela vägen.

Körvägen från Särna blev klar fram till Gördalen 1924. Trots att det var en "väg" var det nog så jobbigt för trafikanterna ändå.
1925 började Olaf Jensen köra post med bil. Till att börja med körde han bilen från Särna till Mörkret. Där bytte han till häst då resten av vägen var i sådant skick att häst var att föredra. Bilen var mycket välkommen för befolkningen, som även fick möjlighet till bilskjuts till och från Särna. Men för Olaf var det lika slitigt som tidigare.
Det fanns ingen organiserad vinterväghållning så Olaf fick skotta och köra, skotta och köra bit för bit. Det handlade om 7 timmars snöskottning. Ibland tog han loss hjulen, satte på medar och drog bilen med hästen.
Höst o vår hade han med träplank att köra på. Ibland blev bilen stående, han fortsatte med häst eller till fots.
Först 1945 blev det allmänt underhåll på vägen.

Enligt boken "Gördalen 1800-1950" var vägen nästan oframkomlig i tjällossningen 1950. Bitvis har den varit lika dålig ända till Fulufjällets Nationalpark invigdes hösten 2002.

Besökare och framförallt de boende i Mörkret- Gördalsområdet har tack vare nationalparksbildningen fått sin hetaste önskan uppfylld - vägen mellan Mörkret och norgegränsen har rustats upp. Restiden har minskat och bilarna kommer att hålla bättre. Förhoppningsvis blir det fler och ännu gladare besökare i området i framtiden. Att invånarna blivit gladare är ju givet.....



Fulufjällsguidekursen 2002-08-23
Inga Wall, Särna
inga@vitavillan.w.se
Kompletteringar mottages tacksamt!!