2004-09-09

En saga om Stenvallen.

Dikt eller verklighet??


Hos småfolket är det, precis som hos oss, så att när ungdomarna börjar bli vuxna så söker de sig ut för att hitta en partner för att så småningom sätta bo tillsammans.
Otte var inget undantag. Han hade länge sneglat på Numma och så småningom vågade han närma sig henne och börja prata. Det var vi den årliga sammankomsten vid stenringen, det som människorna kallar Altarringen, uppe på Fulufjället. Där håller småfolket en stor sammankomst på årets kortaste natt. Det kommer folk från vida omkring och Otte och Numma hade sett varandra där många gånger tidigare.
Men nu vågade Otte sig fram och börja prata med Numma, som inte var det minsta ointresserad! Hon hade väntat i flera år på att han skulle ta första steget. Och nu hade hon bestämt sig att om inte han gjorde något så var det dags för henne att ta itu med saker och ting. Det fanns många sätt, man kunde ju ”råka” gå vilse i närheten av där han fanns. Fast det var ganska genomskinligt eftersom småfolket normalt aldrig gick vilse. De navigerade efter sol och stjärnor och hade minst lika bra koll som en GPS på var de var. En annan varitant var att ”råka” vricka foten. Även det lite genomskinligt då småfolket hade stora healingförmågor och lätt healade sådana skador på en liten stund. Man kunde även bara vara ute och strosa för att tex samla grankåda och så ”råka” stöta ihop.
Nåja, nu behövde inte Numma längre grubbla på vad hon skulle hitta på. Otte hade ju kommit fram och sagt ”Hej. S-s-s-ska v-vi gå en liten sväng?” Nummas lillebror Trufs råkade snappa upp det. Småbröder är retliga saker även hos småfolket! Han rusade genast runt blande de vuxna och hojtade ”Numma är ute och går med Otte!” Så när de unga tu återvände till stenringen så visste alla om vad som var på gång.
Det bestämdes att så snart Otte hade sett ut en bra plats åt dem att bo på så skulle han hämta Numma hemma hos hennes föräldrar och så skulle de alla tillsammans titta på platsen han valt ut. Om det var godkänt av alla så gick Nummas familj hem och hämtade hennes tillhörigheter medan de unga tu fick någon dag för sig själva.
Otte hade inte hittade det han helst hade velat presentera för Numma - en fin grotta. Men det näst bästa fick duga, man kan ju inte hålla på och leta överallt hur länge som helst och riskera att tjejen tröttnade! Det han funnit var en jättestor sten i kanten av en myr. Ute på myren fanns en källa som bildade en liten tjärn. Runt stenen var det stora plana ytor, det låg högt ovanför ån med fantastisk utsikt över fjället. Under stenen var det visserligen mer sten, men det var mjukt runt om och det gick bra att skjuta undan de stenar som var i vägen så det kunde bli en fin och väl skyddad bostad.
Numma blev stormförtjust, hennes pappa brummade förnöjt medan mamman suckade med något vått i ögonvrån. Trufs sprang bara runt och tjoade och retades.

Nåväl, stenen var godkänd och Nummas familj gick hemåt för att samla ihop Nummas saker. När man är nyförälskad så har man inte behov av så mycket saker till att börja med, men det skulle ju bli en vinter även detta år.
När Nummas familj återvände ett par dagar senare satt de unga tu uppe på stenen, trötta och lyckliga, och beundrade det mäktiga vattenfallet på fjällsidan en halvmil bort.

Det blev dags att ta itu med att inreda hemmet och att förbereda för den kommande vintern. Mycket bär, svamp och annat behövde plockas och torkas. Det var inte så mycket plats under stenen till att börja med så medan Numma var ute i skogen så bökade och stökade Otte under stenen för att göra utrymmet så bekvämt som möjligt.

Under sommaren kom då och då människor vandrande förbi stenen. De bar på liar och räfsor eller fiskeredskap. På fjället fanns det mycket rika fiskesjöar och på myrarna runt om fanns det gott om fint hö att ta vara på. Ett par gånger under vintern kom människor förbi med häst och släde för att hämta det hö de hässjat på myrarna under sommaren.
Numma var lite rädd för människorna, Otte hade lite mer erfarenhet av dem och följde ibland med dem en liten bit för att se till att hästarna inte halkade i den branta backen ner till ån. Ett par gånger hjälpte han en gammal orkeslös krake genom att skjuta på kälken uppför den värsta backen. Bonden var glad och tacksam för hjälpen som han inte sett, men anat.

Så gick åren. Det kom allt fler människor om somrarna och plötsligt en försommar dök där upp ett helt följe med kor, getter, kalvar, kvinnor och barn. En häst med stort klövjelass följde dem. Det blev liv i dalgången under sommaren. Yxhugg och hammarslag ekade ända upp till stenen. Numma var förskräckt. Otte var nyfiken. Han smög omkring nere i dalgången och rapporterade upphetsat till Numma om vad människorna hittade på. De sov under ett par stora granar, djur och männsikor tillsammans. Kvinnorna skötte djuren och maten medan karlarna fällde träd och började bygga ett hus som visade sig bli ett litet fjös till djuren. Det var ett liv och ett kiv så Numma började fundera på att flytta till nåt ställe där det inte kom några utbölingar och slog sig ner.....
Så småningom insåg Numma att det kunde vara trevligt med mänskliga grannar. Första gången hon ute i skogen mötte en ko blev hon, givetvis, livrädd. Detta var något helt annat än de älgar och björnar hon kände sedan tidigare. Getterna var också skrämmande till att börja med. Men Otte talade med skärpa om för henne att hon inte kunde springa omkring och gömma sig i skogen för all farmtid, det var bättre att hon lärde känna djuren.
När vallkullorna vilade mitt på dagen smög Otte och Numma fram mot djuren och började försiktigt prata med dem. De fick veta att alla bodde några mil bort, i en by som heter Heden. Tidigare hade de tillbringat somrarna mycket närmre hembyn, men nu började de bli så många i byn att familjen bestämt sig för att bygga upp en egen fäbod vi de fina slåttermyrarna i dalgången vid fjället.

Det skulle komma att byggas flera stugor, för människorna brukade inte vilja bo under en gran flera somrar i rad. Och de hade jämt så mycket saker omkring sig. För kreaturen var det mycket skönt att komma in under tak när knott och broms blev alltför närgångna. I ett riktigt fjös kom inte heller björnen åt att stjäla deras kalvar och killingar.

Då och då hade Nummas mamma kommit över lite älgmjölk som hon gjort ost av. Nu erbjöd bjällkon Numma att mjölka en skvätt. Numma blev livrädd, men nyfikenheten tog snart överhand. Kossan ställde sig så att Numma kunde mjölka några droppar i ett daggkåpeblad utan att den vilande vallkullan kunde se vad som hände. Det var ljuvliga droppar!! Numma ville ha mera! Bjällkon sade att hon kunde bjuda på en skvätt varje dag om Otte och Numma hjälpte till och skyddade familj och kreatur när de var ute i skogen. Numma undrade hur det skulle gå till, men redan ett par dagar senare hörde hon ett svagt rop på hjälp när hon var ute för att samla blåbär. Det var en killing som kilat fast sig under en rotvälta och kunde inte komma loss. Numma kallade genast på Otte som med sina stora krafter lätt lyfte upp trädet så att Numma kunde lirka fram den skräckslagna killingen. Den hade stukat benet illa, men det läkte snabbt under Nummas helande händer.
Dagen efter sa bjällkon till Numma att gå hem efter ytterligare ett ämbar att få mjölk i.

Hösten närmade sig och det blev allt kallare om nätterna. Numma undrade hur det skulle gå för människorna att bo under granen, hon hade glömt det bjällkon berättat, det var ju bara ett sommarviste.
En tidig morgon när den första snön kunde anas i luften så kom ett stort följe vandrande förbi stenen. Kossor, getter, kvinnor och solbruna barn om vartannat. Två hästar tungt klövjade följde efter.

Den vintern festade Otte och Numma ofta på osten och gladde sig åt minnena från sommarens möten med kreatur och människor. Fast människorna visste ju inte om vilka de mött. Barnen kunde skymta Otte ibland, men de flesta vuxna avfärdade det som fantasier.

På vårens skare kom det ett par gånger detta år fullastade slädar från Heden. Det normala var ju att bönderna kom med tomma slädar för att hämta hö kring fjället.
När det första gräset lyste grönt så kom återigen följet med kreatur och människor tillbaka. Denna gång satt bjällran på en annan ko. Otte och Numma kunde inte upptäcka sin vän från föregående sommar. En ungget fick syn på dem, stannade till och tackade för hjälpen under rotvältan. Hon berättade att den gamla bjällkon hade blivit halt på vägen hem till Heden och människorna hade slaktat henne för att få mat under vintern. Det var sorgligt, men mat måste ju alla ha.
Nu var ju inte Numma det minsta rädd, varken för folk eller fä. Hon följde gärna med Otte ner i dalen för att se vad som hände. Mer än en gång kunde de hjälpa människorna. Och nästan varje dag var det någon ko eller get som villigt lät sig mjölkas.

Kring Stenen förändrades livet också. Dels bökade Otte ut mer och mer plats till dem och dels så kom det mer människor förbi. Ofta kom vallkullorna upp på åsen med kreaturen för att de skulle få beta i skogen. Gräset som växte på myren fick korna inte röra detta år, det kom människorna och slog med liar i slutet av sommaren. De satte upp tre stora hässjor uppe kring Stenen där det var ganska torrt. Det var med blandade känslor Otte och Numma tittade på hässjorna som växte upp kring dem. Onekligen skymde de utsikten! Men å andra sidan blev de till skönt vindskydd när vinterstormarna drog in.

Så förflöt de kommande åren, Otte och Numma blev allt mer hemtama på fäboden nere i dalen. De följde barnen som som växte blev allt fler för varje år. Tråkigt nog så blev de inte välsignade med egna små småfolksungar. Det är så även hos småfolket att det är inte alla förunnat att få småttingar. Skillnade där är att alla småttingar som föds är välkomna och tas omhand av alla vuxna, ingen liten får springa vind för våg, de är allas ansvar.

Det blev mer och mer trafik förbi Stenen och plötsligt en vår kom det kälke efter kälke med stockar som lastades av nära Stenen. Som tidigare var Numma förskräckt och Otte nyfiken.
När snön tinat bort kom som vanligt följen med människor och kreatur, med den skillnaden att ett följe stannade vid Stenen!
Numma fick panik och Otte blev ännu mer nyfiken. Fast ändå lite fundersam. En mycket gammal kvinna satte sig ner med ryggen mot Stenen, ve och fasa, hon satte sig rakt i deras eldstad!! Som tur var så hade elden varit släckt sedan dagen innan. Numma blev rasande och rusade upp för att knuffa undan kvinnan. Det lyckades nästan, men Otte fick tag i Numma i sista stund. Kvinnan tittade rakt på dem och till deras förskräckelse sa hon: ”Hej på er! Jag heter Lisbet och vi har tänkt starta upp en fäbod här. Hoppas ni inte har något mot det och att vi kan samarbeta.” Lisbet såg dem alltså, bara så där! Vilken fasa! Hur skulle livet nu komma att bli??
Numma fann sig först, och hon hälsade Lisbet välkommen till Stenen och föreslog att de kunde ha eldstaden tillsammans. Det skulle förenkla en del....
De yngre människorna hade redan samlats kring högen med stockar som legat sedan vintern. Men snart började de hugga ner små träd och reste upp dem mot Stenen. Som tur var blockerade de inte Ottes och Nummas ingång, men det var nära.... Till kvällen kurade de ihop sig där, både folk och fä. Numma ångrade åtskilliga gånger sitt storstilade erbjudande.
Morgonen efter väcktes de av barn som skrek, kor som råmade, getter som bräkte. Männsikorna var redan uppe och i full fart med morgonsysslorna. Numma fick huvudvärk som ingen healing rådde på och Otte gick runt och muttrade och brummade.
När när kor och getter mjölkats och människorna fyllt magen så blev det lite lugnare. Två av de unga flickorna tog korna med ut i skogen, följda av många förmaningar att inte gå vilse. Männen samlades kring stockarna och började röja upp en lämplig plats för fjöset. De hade varit med om sånt här förut, och inom en vecka hade de rest väggarna. Sedan tog det längre tid att fälla nya träd till taket, hämta bark och mossa till tätning, men innan sommaren var slut stod där ett präktigt fjös.

Lisbet hade fullt upp med att passa elden och lille Emret medan hennes dotterdotter Kersta, Emrets mamma, skötte mjölkning, och matlagning och passade upp på karlarna så de kunde bygga för fullt. Men det gick trögt för Kersta, hon var ganska otymplig. Inte blev det enklare när hon i augusti födde en son till, Jöns. Stackars Numma, skrik nätterna igenom. Men ganska snart upptäckte hon att om hon smög upp och sjöng för den lille så tystnade han snabbt och somnade om. Människorna förundrades över vilken snäll liten krabat han var, Emret hade minsann skrikit nätterna igenom hela sommaren och hösten.

Numma blev allt mer förtjust i den lille och sörjde över att hon inte kunde få egna småttingar. Hon tog på sig att passa elden och se till att messmöret inte brändes vid. Listbet var mycket tacksam för den hjälpen och lade fram både ost och bröd som Numma fick ta med sig in under Stenen till sig och Otte.
Otte höll sig kring det blivande fjöset och såg till att inga olycksfall inträffade. En av stockarna hade hamnat lite snett, det rättade han och Numma till en natt när människorna sov.
Emellanåt följde Numma efter flickorna och djuren ut i skogen. Hon smög sig fram när flickorna vilade och pratade med den klocka bjällkon. Mer än en gång fick Numma leda de skräckslagna korna och flickorna hem genom åskväder. En gång kom en björnhona med två ungar och ville gärna norpa en get. Numma märkte björnarna på långt håll, rusade på björnmamman och läxade upp henne. Om hon tog en get så skulle säkert männen ta sina bössor och ge sig ut på björnjakt. Numma behövde inte mjölka själv längre, det lilla hon och Otte behövde fick de lov av Lisbet att ta direkt ur mjölktrågen. Behövde och behövde föresten, några år tidigare visste de ju inte hur komjölk smakade....

Alltför snart blev det höst. Det var kallt att bo vid Stenen, även om de eldade ordentligt. Kerstin tog småbarnen med sig och flyttade hem till Heden medan de andra stannade kvar för att göra det sista på fjöset, ordna vinterhässjorna och förbereda platsen för ett störrös till nästa sommar.
Så småningom lade sig snön över alltihop och man kunde bara ana var fjöstaket stack upp som en driva.

1795 När solen började visa sig allt högre över fjället så dök karlarna upp igen. Otte och Numma var ju vana vid att hölass och en och annan jägare passerade på vintern, men nu blev det liv och rörelse kring Stenen mitt i vintern. Yxhuggen ekade och fura efter fura föll i skogen. Hästarna drog fram stockarna till skogsbrynet en bit från Stenen. Otte var nyfiken och Numma tyckte att det var mer än nog nu....
Innan all snö var riktigt borta återvände karlarna och började så bygga ett störrös en bit från fjöset. Det tog mycket längre tid än att pussla ihop fjöset de haft med sig som byggsats från Heden. Otte var med och styrde och ställde, men ärligt talat hade inte han heller timrat ett helt hus förr. Människorna såg honom ju inte, även om de anade hans närvaro. En gång höll Otte på att få en stock i huvudet, sedan höll han sig en bit bort....

När gräset började bli grönt var karlarna hem till Heden och hjälpte kvinnorna att packa inför buförningen. Det året var Lisbet och hennes familj de första som kom. Grannarna nere i dalen kom förbi ett par dagar senare. Kvinnorna var mycket glada över att ha fått sommargrannar, även om de sällan hade tid att besöka varandra.
Sommaren gick till att bygga och stängsla. Förutom Kerstins man Jöns, LillJöns pappa, så var hans bror Jon där och hjälpte till nästan hela sommaren. Han var ung, men stark och envis. Han drömde om att en gång hitta en kvinna och slå sig ner på en gynnsam plats och bygga upp sin egen gård. Att trängas med släkten hemma på Heden resten av livet, det ville han inte.
När störröset var så pass färdigt att det gick att flytta in eldstaden och ysta inomhus så tog karlarna ledigt några dagar innan slåttern. De vandrade upp på fjället, passerade det enorma vattenfallet i det djupa skäret och hittade uppe på fjället flera sjöar med amssor av fisk. Nåja, de hade hört talas om sjöarna tidigare och en av dem hade varit dit förr. De fortsatte över fjället och ner i Görälvens dalgång på andra sidan. Där fanns fantastiska myrängar med tjockt myrhö att bara hämta. De såg även spår efter mycket vilt att jaga. Faktiskt såg de älgspår!
Otte, som smugit efter dem, tyckte att de drog iväg onödigt långt. Han visste ju att det fanns såväl fisk som hö att hämta på närmre håll från Stenen.

Numma var mycket nöjd med att ha återfått sin eldstad och lite lugn och ro kring Stenen. Lite lugn alltså. Lille Jöns lärde sig gå under sommaren och storebror Emret jagde honom runt runt. Så riktigt så lugnt som förr var det ju inte....
Nästan varenda vecka kom där besökare till Stenens fäbod. Det var många som kände sig kallade att komma och hjälpa till. Men en gång kom det några riktiga sprättar. De orkade inte bära sina utrustning själva utan hade hyrt en pojke och en häst från Heden som vägvisare och bärhjälp. De skulle titta på det märkvärdiga vattenfallet Djupaskäret. De betalade till och med en slant för den måltid av filmjölk och fisk som Kerstin bjöd dem på. Sånt tar man ju inte betalt för normalt, men Kerstin tyckte de såg så sprättiga ut att hon inte kom sig för att säga nej då de erbjöd henne betalning. De fick övernatta på golvet i störröset och var mycket tacksamma då de tidigt nästa morgon gav sig iväg för att titta närmre på vattenfallet. De kom tillbaka kvällen efter och var mycket förtjusta över det de sett.

Ja, det var liv och rörelse på fäboden hela sommaren. Som vanligt slog man alla tillgängliga ytor och satte upp vinterhässjor som hämtades med häst och kälke när höet hemmavid började ta slut.
Så gick några år. Numma vande sig så småningom vid människorna och började riktigt längta efter buföringsdagen så snart de första bara fläckarna dök upp på våren. Otte var i sitt esse, gick omkring och styrde och ställde. Ibland med mindre lyckat resultat. Som den gången han hittade stegen rest mot störröset. Han klättrade upp för att se varför den var rest. Då kom Jon och lade ner stegen på marken för att Lill-Jöns inte skulle klättra upp på taket. Otte fick hoppa ner från taket på kvällen, han stukade foten rejält så Numma fick plocka fram sina bästa läkeörter för att kunna hela den stukningen.

Karlarna gjorde fler turer över fjället och även in i Norge. Jon gjorde allt fler turer västerut och så småningom presenterade han orsaken, Gulog från Trysil. 1798 gifte de sig och året efter föddes deras enda barn, Emret. Jon Emretsson hade kvar sina storslagna planer och tillsammans med Emret Jonsson i Gårds-gården, hans Margita och deras lille Jon beslöt de sig för att emmigrera och slå sig ner i Görälvens dalgång på det bördigaste stället de hittat under sina jakt- fiske- hö- och friarturer.
Dagarna före midsommar 1800 anlände sällskapet till Stens fäbod. De hade sorgliga nyeter till Kerstin, hennes älskade mormor Lisbet hade hastigt gått bort samma dag de lämnade Heden. Hon var över 80 år och hade inte orkat besöka Stens fäbod de senaste somrarna.
Sällskapet vilade över natten och vandrade vidare mot fjället på morgonen. Otte och Numma följde dem på lite avstånd för att se till att de kom säkert över vadstället med packning, kor och småbarn och allt. Det var ju dags för den årliga träffen vid stenringen uppe på fjället, så när Otte och Numma på midsommarafton följt de flyttande ner i dalgången på andra sidan så skyndade de tillbaka till sammankomsten uppe på fjället. Det kom de att ångra mer än en gång.....

Inget småfolk fanns då på plats för att ta hand om de inflyttande familjerna.
Sällskapet slog sig ner under en gran där de tillbringade den sommaren tillsammans. De byggde ett enkelt fjös av torrtallar där de alla bodde tillsammans första vintern. Men när de året efter skulle dela marken och utse varsin plats att bygga stuga på, då blev de osams. Jon och Emret skulle dela marken mellan sig genom att var och en fick behålla det de lyckades märka. Jon gick åt norr och Emret gick åt söder. Emret kom snart ner till norska gränsen och tvingades vända om. Då hade Jon, som var mer hemma i området, redan märkt upp så mycket att Emret inte kunde utvidga sina domäner mera norrut. Det blev gräl och slagsmål och livslång osämja. På vintrarna fanns bara hundens spår mellan gårdarna. Otte och Numma gjorde inga spår när de gick dit för att försöka mäkla fred. De misslyckades totalt och ångrade bittert att de inte stannat i Gördalen ett tag. Människorna i Gördalen kom att leva under mycket fattiga omständigheter.
Det gick bättre för Jöns och Kerstin och deras son Jöns som föddes första sommaren på Stens fäbod. De hade ju Otte och Numma som vakade över både fäboden och familjens väl och ve.

Fortsättning följer......


All likhet med tidigare eller nu levande människor, platser och händelser är helt avsiktlig!
Objekten på bilderna har i högsta grad med innehållet i texten att göra.

©Inga Wall Vita Villan 790 90 SÄRNA
0253-10564
E-post


Tillbaka till välkomstsidan